Lördagkväll

Jag luktar svett.

Jag sitter i mörkret på toa och skiter och skriver. Jag tänkte starta en ny bloggtrend, förstår du. Jag skiter inte så länge så jag får sitta kvar i stanken ett tag efter jag är klar för att skriva klart. Det var ju dumt. Inte den bästa möjliga starten på trendsättandet. Nå, inget blir ju särskilt bra ändå så det spelar kanske inte så stor roll.

Det är lördagkväll och jag försöker flytta på en sladd. Det går inte så bra men det gör inget för inget blir ju ändå särskilt bra. Köket är svept i fluglysrörsljus och en tung, förförisk doft av rutten träfiberskiva lockar till samtal om döden. Disken ryms inte på bänken och grannarnas parfymer skänker en välgörande svullnad till våra bleka ansikten. Maten smakar svinkön och det börjar vara dags att torka sig.

Nu har jag, likt prästen som dånar och ylar över sin skock som en välväxt slaktare i fullmånens klara sken på en senjulidag i någon gammal östfransk stad, likt lusen som biter äppelplockarpojken i huvudet på en sval eftermiddag, förflyttat mig till sovrummet där jag ligger på golvet och kontemplerar. Inte ett, utan två ämnen förbryter sig på min arma lekamen, som förresten vikit sig för någon konst och ömmar i vecken, och dessa kan tänkas vara både vissa icke specificerade förstadier till organiska massors förruttnelse och färdvägar små smutsiga människor rapporterats ta i sin flykt undan de förvirrade trollen.

Sålunda, yttermera, avstår jag från kvällslög.

I Wien, Warzawa, jag är dåtidens blanka konstapel för de felandes stolthet, adjö.

Instinkt

Underliga oväder över landet
storm viskar och åska tröstar
regn bor i natten

Planeter som gömmer skatter
delar sig plötsligt
tusentals monster skimrar

Bror, syster tror skogen berättar hemlighet.

450 ordmagneter, Lycksele bibliotek 22/1 2009.

Lägesrapport 17 december

Jultider i människoland.

Nu blir det plusgrader och tallarna verkar inte heller nöjda. Att inte andas på Ica och svettas längs Skogsvägen bidrar till känslan av att vara trängd, att inte rymmas i världen. Det är alltid så trångt, det är därför jag flyttar.

Men allt jag säger betyder ingenting, och allt vi gör är fel, det kan bara inte hjälpas. Vi kan inte hjälpas. Det hindrar dock inte kladdiga kontrollanter från att försöka, då gömmer vi oss bakom oss själva och får ont i magen när vi kommit hem.

Att inte rymmas är ett återkommande problem i det mobila fängelset. Här finns plats, men då sväller vi så det blir fullt ändå. Det går alltid att ordna och vi är så effektiva. Trots närapå daglig behandling med blad av tebusken!

Inuti växer plantan som inte fick passera sin plantskola, den tycks utvecklas och envisas och växa som en ilsket uthållig tall på den yttersta hyllan över stupet. Nedanför står naturligtvis skogen och talar om sitt.

I slaget mot krig är kampen ojämn, dagen kort och trött, natten gömd bakom blinda fönster och mjukt, stilla kvävande. Ögonens blod flyter okänt i fina strömmar och kartan tar slut innan världen blivit klar, vägrar. Senare förstås fyrverkerier oannonserat erbjudas på andra sidan åsen, bortåt byn på andra sidan en sjö. De kommer från industrin som lever av ljus.

Snart, förväntar jag mig, förändras talet och kanske innebär det en öppning för entré för andra potentiella förändringar. Trummar det verkligen där borta, bortanför bergen? Om det är en smutsig hednisk attack vill jag vara med, för bara det vattnet kan tvätta den smutsigaste världen, platsen som sotades av solljuset.

Åter till Frode: Tala om för oss vem du är! så vi kan identifiera dig i sorlet och bullret. Vi är här, vi är här. Igår (dagarna passerar som vindar och vatten och fåglar som redan glömt, och bussar som kommer alldeles för sent i städerna) bekräftades magin, säcken som skyddar mot upptäcktens vassa ljus och klor, som trots sin egen hemlighet hjälpt i strävandet att avslöja din hemlighet och hålla vår gemensamma. Säg det, som tallen plötsligt slår mot fönstret i den felkomna vårvinden, som den missuppfattade kärleken slår till i en gammal film om hotell.

Nu vet jag inte mer, utom ljusen utanför fönstren. Skölj, vädra, skölj.

Sirius 4:42.

Spelet

Inte så mycket händer som är värt att nämna, så jag fortsätter med gamla skrifter.

Det händer bara i sömnen, det är där du fångas upp för att delta i spelet.

En rund man i skägg och turban, synbarligen en indier, ler och hämtar upp dig ur den lilla lockförsedda krukan som är kosmos. Han hämtar dig ur evig dröm, och lämnar dig i en sömn lika verklig som luft. Du har tagits upp i spelet.

För ett otränat inre öga ser spelet ut som en dröm, en vaken tanke, eller en saga om andra tider. Den erfarne vet dock att denna dröm är verkligare än den vakna verkligheten. Nu är tid att berätta om spelets fysiska företräden och dess regler.

I en egen dimension i vår omfattande värld, i totalt mörker, svävar en ring. Ringen, liksom alla andra detaljer i dimensionen, är tunn och lysande blå. Precis som människor ofta tänker sig att elektricitet ser ut. En tunn, lysande blå ring som svävar i en dimension av totalt mörker, där fyra spelare samlas runt ringen för att ofrivilligt delta i spelet som är livet.

Spelet är ett enkelt bollspel, förvånansvärt för många. Varje händelse i livet – såsom beslut, tankar och ställningstaganden – motsvaras av en eller flera rörelser för att hålla spelet i gång och föra turen över till nästa deltagare. De fyra står utplacerade i en kvadrat längs ringens ovansida och spelar, med racket, en boll som lyser blått på samma sätt som ringen. Racketen är rund och på alla sätt lik en mindre ring, också den lysande. Bollen studsar i racketens öppning vidare mot den deltagare som står i tur att ta emot den. Reglerna är lika enkla som utövandet, bollen styr sig själv och du kan därför bara påverka spelet genom att rädda dig själv kvar i detsamma.

Svårigheter i spelet avspeglas som svårigheter i livet, och god spellycka motsvaras givetvis också på samma sätt som lyckliga händelser i ditt liv. Vad som händer den som missar bollen kan jag inte säga, mitt minne klarar inte ansträngningen, men att resultatet påverkar ditt liv står utom all tvekan.

Jag har, naturligtvis, spelat spelet i den tomma dimensionen. Hur jag spelade kan jag, trots ihärdiga försök, inte återkalla i minnet, men en stark känsla av att spelet pågick en mycket lång tid återstår som en bitter eftersmak. Under spelets gång drömde jag en dröm som var verkligheten som jag spelade den, och drömmens växlingar genom spelets turer påverkade mitt spel. Ändå vet jag, med absolut säkerhet, att det vi kallar verkligheten aldrig påverkar spelet – det är spelet som styr hela medvetandet, hos varje människa.

Här slutar mina medvetna minnen. Ögonblicksbilder av vad som hände under spelets gång finns fortfarande i minnet, men alltför fragmentariska för att kunna återges, och allt för skrämmande för att vara värda att minnas. Klart är dock att livet inte är spelet, utan spelet är livet.

Mycket få minns spelet efter att ha upplevt det i den riktiga formen. Jag har aldrig mött en annan människa som fått insyn i livets innersta hemligheter. Den leende indiern må vara en gudom, men en gudom med stort mått av humor.

24/4 2003.

Träden

Plötslig distortion, synen förvrids–

De skygga vargarna skräms till flykt när rovfåglarna sveper över gläntan, och mörkret fördjupas av vingarna som är överallt. Den djupblå himlen förkolnas och rasar över världen.

Tiden tar slut, jag slungas tillbaka till verkligheten där ensamheten möter mig och leder mig in i tomhetens famn–

Min flykt fullbordas?

(Det isande ögat stirrar oavbrutet)

11/4 2004.

En död gud talar

Dom säger att jag varit farlig
alltid har jag varit svag.

Kaotiska tankar som är omöjliga att följa, panik som sliter i mig, en natts sömn saknas sen är jag igen. Aldrig ska jag återse mitt jag, människor flyter omkring som borttappade flytvästar—

Låt dom käka kakor!

Where thought has gone, mist never follows. Dusk rising. I feel something big and ugly coming over me. Telling her she’s very repetative, I fall to the ground and start to weep. Dogs bite my limbs off and swallow them as I realize I am Natassja in eternal sleep.

-

Elegi att droppa mina tårar i, den torra marken tar tacksamt emot regnet. Inte bara jag kommer och går. Min irritation övergick i ironi, som förvandlades till ljuvligt ondskefullt skratt när en rumänsk flicka bekräftade våra gemensamma misstankar. JAG HATAR DIG OCH DET GER MIG EVIG ENERGI!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag är full av liv och skulle kunna göra vad som helst, men föredrar att njuta av styrkan i stillhet.

-

Jag drömmer om schizofreni.

12/6 2002.

Så evighetslångt bort

Vinden fylls av torkade löv, vrids och försvinner. Träden, som känner vinden, oroas. Tiden vill inte kännas vid vinden, som är uppkäftig och respektlös. Dagen slutar ändå alltid i morgon. Förändring, omväxling, är okända begrepp. Någonstans, någon gång tröstas jag av en fuktig nos i min hand och vet att ingenting någonsin förändras. Och världen är så avlägsen där jag är.

Jord i munnen och i händerna. Solen bränner, men jag fryser i dimman som finns överallt omkring mig. Allting stannar utan uppehåll – om och om igen–

Så faller jag, som tungt regn över torr, känslig jord med alltför lite skyddande växtlighet. Jag tillfogar världen skada.

25/5 2003.

Det sista kvarvarande ljuset

stormaska
malistain

blommor växer ur fingarna, rötterna genom naglarna
små svarta blommor gror i mina händer

13/5 2003.

Kärlek är döden

tystnaden av vargarna
hösten mörkare kall
offer vid vattnet
den gamla blomman svart
den jag varit fanns aldrig
glänser utanpå
giftet är springande hat
ljuv kvinna mörkaste glöd
sanningen hemskare
kärlek är döden

Kylskåpspoesi c:a 2000.

Krulliska möten

På höstmarknaden i Sundsvall 1932 såldes en bok med titeln Arvid, de långas kung, en grovkornig skildring av en lång människa med en hämningslös aptit att pröva på allt. Två år senare kom en bok om den långes far, Den store Ossians förskräckliga lever.

Ossian föds ur sin mors högra hand och skriker omedelbart: ”Ät, ät”. Han kokar och steker måttlöst, uppfinner ”ett nytt medel att skita i” och drar ut i världen för att ångkoka en fotbollsdomares flagga.

I den tredje boken i serien, Gudmund och de vilda, behandlas många för allmänheten känsliga frågor av Arvids son Gudmund. Här följer ett sammandrag av boken:

Fårklipparen Gudmund har tröttnat på livet: han lever skild från sin hund, hyran är obetald, hans pensionerade mor kräver för mycket av honom, i hagen ligger en massa halvklippta får som skall vara färdiga till en galakväll på slottet. Hans tröst – vitkålen – hjälper inte längre. I två veckor sitter han på bussterminalen och pratar med ett välklätt och renrakat kommunalråd från Halmstad och orsakar därmed en präktig skandal i den lilla staden. Gudmund är oäkta barn till en bonddotter från Finland, och upplever språkförbistring och svåra hallucinationer. Han får inte gå i skola och sätts därför i arbete hos en av stadens storföretagare, som behandlar honom som en säl och till slut försöker klubba honom till döds.

Gudmund är andligt död. Hans mor är inte längre till någon glädje för honom, hans händer slutar aldrig växa.

1995.