Åstadkomst

Då:

de kappklädda står upp i kyrkbänkarna

står upp och gör helt om,
helt om

då luktar det damm och kanske höst

eller lik eller gamla ben.

(Att åstadkomma) eller oregelbundet fladdrande gulnat ljus genom sidofönstren, på damernas tweedkjolar och på annat.

Eller som en annan gång:

en tom och död stad som gång på gång spelar upp sina händelser för att slippa känna saknaden och smärtan, för att slippa minnnas hur det är att bara minnas när till och med minnet är osäkert och bleknat på en papperslapp ingen tappat på decennier.

–

Ljudet kan formas till spetsar som ger ryggen stöd, eller kan vibrera för att slutligen hoppas rasera den optimistiskt krackelerade ångestens lerlika skal. Det är aldrig för sent, men det är allt som oftast alldeles för tidigt.

–

Jag vill inte leva om, jag vill uppleva om.

Att ge namn

Nå, nu har det väl uppmärksammats i alla fall att ungen heter Lucifer. I fyra tidningsartiklar (nå, två stora stora notiser och två riktiga artiklar) som fått över hundra kommentarer. Den ena tidningens artikel var riktigt dålig, med oriktig information och felaktiga citat. Den andra artikeln var ganska bra, reportern var mycket intresserad och fascinerad och ställde frågor och lade fram egna teorier och forskningsresultat i över en halvtimme.

När de ändå skrev om ungen ville vi se till att allt blev riktigt, men det var kanske lite naivt av oss.

Allt går bra, Lucifer är jätteglad och växer och växer och utvecklas hur fort som helst.

Jag saknar min dator.

Nytt

Allt är nytt, även det gamla och utslitna. Att se utan ögon ger underlaget friktion. Skåda! den nya tiden med ont i magen och nacken och gråt gärna men sluta inte lyssna.

Ungen växer och utvecklas obegripligt fort.

I’m returning to something¬
from something¬
guess I’m alright.

Framsteg under förstoringsglas

Jag hade levt hela mitt liv inuti mitt eget huvud, så togs huvudet från mig och jag förlorade all fattning. Idag tror jag att fick jag tillbaka en liten aning av min hjärna. Jag har läst lite, jag har skrivit lite, jag kan tänka igen även om det blir totalt oorganiserat och förvirrat!

Jag undrar om jag nånsin kommer fungera helt och hållet igen. Jag hoppas. Nyss gjorde jag inte ens det.

Lägesrapport 17 december

Jultider i människoland.

Nu blir det plusgrader och tallarna verkar inte heller nöjda. Att inte andas på Ica och svettas längs Skogsvägen bidrar till känslan av att vara trängd, att inte rymmas i världen. Det är alltid så trångt, det är därför jag flyttar.

Men allt jag säger betyder ingenting, och allt vi gör är fel, det kan bara inte hjälpas. Vi kan inte hjälpas. Det hindrar dock inte kladdiga kontrollanter från att försöka, då gömmer vi oss bakom oss själva och får ont i magen när vi kommit hem.

Att inte rymmas är ett återkommande problem i det mobila fängelset. Här finns plats, men då sväller vi så det blir fullt ändå. Det går alltid att ordna och vi är så effektiva. Trots närapå daglig behandling med blad av tebusken!

Inuti växer plantan som inte fick passera sin plantskola, den tycks utvecklas och envisas och växa som en ilsket uthållig tall på den yttersta hyllan över stupet. Nedanför står naturligtvis skogen och talar om sitt.

I slaget mot krig är kampen ojämn, dagen kort och trött, natten gömd bakom blinda fönster och mjukt, stilla kvävande. Ögonens blod flyter okänt i fina strömmar och kartan tar slut innan världen blivit klar, vägrar. Senare förstås fyrverkerier oannonserat erbjudas på andra sidan åsen, bortåt byn på andra sidan en sjö. De kommer från industrin som lever av ljus.

Snart, förväntar jag mig, förändras talet och kanske innebär det en öppning för entré för andra potentiella förändringar. Trummar det verkligen där borta, bortanför bergen? Om det är en smutsig hednisk attack vill jag vara med, för bara det vattnet kan tvätta den smutsigaste världen, platsen som sotades av solljuset.

Åter till Frode: Tala om för oss vem du är! så vi kan identifiera dig i sorlet och bullret. Vi är här, vi är här. Igår (dagarna passerar som vindar och vatten och fåglar som redan glömt, och bussar som kommer alldeles för sent i städerna) bekräftades magin, säcken som skyddar mot upptäcktens vassa ljus och klor, som trots sin egen hemlighet hjälpt i strävandet att avslöja din hemlighet och hålla vår gemensamma. Säg det, som tallen plötsligt slår mot fönstret i den felkomna vårvinden, som den missuppfattade kärleken slår till i en gammal film om hotell.

Nu vet jag inte mer, utom ljusen utanför fönstren. Skölj, vädra, skölj.

Sirius 4:42.

Till vintern

Nu har vi äntligen tagit oss bort från Härnösand igen. Det tog sex månader men nu är vi fria. Nu är vi tillbaka i Lappland.

Vårat nya hem ligger i skogsbrynet i utkanten av en liten stad så vi ser inget annat än tallskog och stenar genom fönstren. Väldigt vackert och stillsamt. Träden är tunga av snö och det är ganska kallt (tjugo grader kallt just nu) och vintrigt så det känns som att vi bor i skogen. Lägenheten är stor och rymlig och i ganska bra skick, och hyresvärden fixar de problem vi påpekar istället för att förneka dem. Vi har en bra (verkar det som efter ett möte) barnmorska och bor nära djurparken, kvartersbutiken och sjukhuset där det är tänkt att våran son ska födas om mindre än en månad. Här finns våra bra handläggare på försäkringskassan och våra bra landstingskontakter i lss-teamet.

Det är Lappland, mer behöver väl egentligen inte sägas. Det var minst femton år sedan jag var i Lycksele sist.

Ungen har det fint förresten, växer och leker och röjer runt i magen.

Drei mal doppler und ein doppelgänger

Nu har jag äntligen redigerat ljudklippen från barnmorskebesöken och erbjuder alla tre i samma inlägg:

1. 24/7 2008.
2. 15/8 2008.
3. 9/9 2008.

Ungen växer och blir stark (och vild) och h*n tycker om is, snö, vinter, kyla, stjärnor och såna saker. Vi har börjat kunna kommunicera lite och sparkarna är rejäla.

Igår ringde jag fastighetsskötarjouren och bad killen som svarade att komma hit för att känna rökstanken. Till min förvåning kom han åkande på en gång och bekräftade att det stinker väl inrökt gammal lägenhet från ventilationen, och ska meddela det till den som är ansvarig för området. Han är väldigt lik Jeff Cowan.

Det är höst förresten, mesig men ändå riktig höst. Det är underbart.

Kannibalen

Jag har problem med våran före detta vän, den sydamerikanske sociopaten. Han förstör min favorithubb, det enda stället jag har att prata med folk utanför familjen. Jag bjöd in honom för flera år sedan, och han förklarade upprepade gånger att han avskydde stället och alla dess användare. En gång ställde han till bråk och jag fick be administratören att inte banna honom. Nu sprider han sitt gift bland de tidigare trevliga personerna och ljuger och spelar för att få kontroll över ännu en grupp människor, och jag känner inte längre att jag trivs i min stamhubb sedan mer än fem år.

Jag vet aldrig vad folk tänker om saker jag säger, hur de tolkar det. Jag kan aldrig vara säker på att bli förstådd. Det gör det svårt att försöka ta upp problemet med de andra användarna som inte själva märker hur förändrade de blir av honom. Det blir ju bara jag, den långtida favoriten, mot honom, den nya jättetrevliga och populära och tuffa.

Han äter själar.

Jag är så van att bli bortstött från diverse gemenskaper så jag känner väl igen tecknen, det är nog egentligen bäst att jag håller käften den här gången. Men jag står inte ut med att se honom där varenda dag, hans spelande och beräknande, lismande och förtryckande.

Det är i alla fall höst. Och allt är åt helvete, som vanligt. Det känns tryggt.

Inneboende

Vi var till Sundsvall för ultraljud igen, ungen hade en massa hyss för sig och har sin mammas näsa.

Nu har jag också känt den sparka, och den gillar inte Darkthrone. Våra nya hörlurar har kommit (och är väldigt bra) så snart ska den få höra nåt den gillar bättre.

Vi (föräldrar och ultraljudsgumman) gjorde en gemensam könsbestämning så vi vet men kommer inte säga nåt på ett tag än. Det är trevligt att bara vi vet. Vi har eftersom hittat lite fina kläder också, så bilder på både khajiitunge och utstyrsel kommer nog snart. Scannern är inte uppackad än. Allt.

Blackmetal och barnmorskor

Ja just det ja, vi ska ha en unge förresten. Vi fick reda på det fjärde maj och Labolina var den enda som fick veta. Nu vet de flesta andra vi har kontakt med också om det sedan ett tag tillbaka.

Vi var på ultraljud på sjukstugan i Vilhelmina, där barnmorskan är jättebra, och fick se ungen och för första gången ett hjärta som slår också. Efter en liten stund började den vifta och veva vilt omkring sig. Vi fick med oss ett fotografi och for hem trötta och glada.

I torsdags var vi på inskrivning på mödravården, hos en kvinna vi haft mycket dåliga upplevelser av under skoltiden, och som vi egentligen hade bytt bort innan vi kom dit. Vi var nervösa och stressade men hon var professionell och till och med ganska snäll så vi beslutade oss för att byta tillbaka till henne. Imorgon ska vi till Sundsvall för det första ”riktiga” ultraljudet eftersom det förra var mest för att övertyga oss om att allt stod rätt till. Tanken är att första kullen ska födas i början av januari, men khajiit-ungar kan vara nog så oberäkneliga så en decemberfödsel är också möjlig.

Jo, vi har flyttat tillbaka till Härnösand också om nån har missat det. En nybyggd lägenhet som kan få mer exponering vid ett senare tillfälle för jag har fortfarande bara klarat hälften av uppdragen från förra inlägget. Godnatt.