Slut och Erik

Och trots att det inte är slutet utan snarare den tjocka mitten så är bilden så fin. Ibland tänker jag, men jag hinner inte skriva nånting då. Ibland försöker jag skriva nånting annat, men då blir jag trött istället.

Det fanns en man som hette Johan Erik Jansson. Han intresserar mig. Erik föddes åttonde november 1834 i Kjulstatorp i Ytterjärna till föräldrarna Jan Jansson, 37 år gammal statdräng, och hans hustru Lovisa Ersdotter Wahlström. Det är sannolikt att det var en fattig familj, pappan var dräng hela livet. Familjen flyttade 1836 till Tuna i Överjärna och bodde där ungefär ett år innan de fortsatte till Brunna i Botkyrka där Eriks mor dog på nyårsafton 1838. Hösten 1839 flyttade familjen till Uttringe och Rönninge i Salem, där stannade de i 365 dagar för att sedan bosätta sig i Fågelsta i samma församling. Där stannade de i tre år. Hösten 1843 fortsatte de till Fittja, Botkyrka där Eriks far dog i juni 1844. Erik var föräldralös som nioåring. Barnen blev kvar i Fittja till hösten 1847. Prästen i Botkyrka noterade i förhörslängden att Erik flyttat till Skyttetorp i Salem utan attest i mars 1849, men i Salems inflyttningslängd står att Erik kommer som ”gosse” till församlingen 24/10 1847.

I Skyttetorp får Erik anställning som dräng och stannar till oktober 1852 då han flyttar till Sofielund i Salem, och exakt ett år senare tillbaka till Skyttetorp. Första november 1854 lämnar han Salem för Oxhagen i Botkyrka, varifrån han snart far vidare till Sturehov i samma församling. Från 1855 till november 1857 bor han i Golväng i Botkyrka, där han träffar pigan Stina Lisa Israelsdotter från Hällefors. De blir lysta 26:e april 1857 och gifter sig första juni samma år i Botkyrka. November 1857 flyttar de nygifta till Sturehov och stannar där till oktober året efter, då de fortsätter till Huddinge för först ett år i Viggestaberg och sedan ett i Fullersta. 1860-1863 är Erik statdräng på Fågelsta i Salem, varefter han tar över som torpare på Buren under Fågelsta till oktober 1865 då familjen flyttar till Botkyrka, där jag inte hittat dem än.

3/11 1882 kommer Erik med hustru och son till Brännkyrka där han arbetar som statdräng först i Västberga till 1885, sen i Sätra till 1889, då de flyttar till Valla. Från 1889 och fram till slutet på för mig tillgängligt material 1895 noteras hans hustru som varandes ”å Conradsberg”, Stockholms mentalsjukhus. Journaler finns kvar från tiden men Stina Lisa finns inte med bland dem, och hon var troligen inte antälld på hospitalet heller då det i folkräkningen 1890 noterats att hon var ”svagsint”. 1893 till 1894 är Erik arbetare i Skotorp under Örby i Brännkyrka, 1894 finns familjen på Årstalund under Årsta. Eftersom Erik inte finns med på skivan Sveriges befolkning 1900 men hans hustru gör det (hon har flyttat tillbaka till Hällefors och är torpbrukerska) antar jag att han dött mellan 1895 och 1900.

Åstadkomst

Då:

de kappklädda står upp i kyrkbänkarna

står upp och gör helt om,
helt om

då luktar det damm och kanske höst

eller lik eller gamla ben.

(Att åstadkomma) eller oregelbundet fladdrande gulnat ljus genom sidofönstren, på damernas tweedkjolar och på annat.

Eller som en annan gång:

en tom och död stad som gång på gång spelar upp sina händelser för att slippa känna saknaden och smärtan, för att slippa minnnas hur det är att bara minnas när till och med minnet är osäkert och bleknat på en papperslapp ingen tappat på decennier.

–

Ljudet kan formas till spetsar som ger ryggen stöd, eller kan vibrera för att slutligen hoppas rasera den optimistiskt krackelerade ångestens lerlika skal. Det är aldrig för sent, men det är allt som oftast alldeles för tidigt.

–

Jag vill inte leva om, jag vill uppleva om.

Förra året

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Ja, men jag vet inte riktigt vad. Eller, alldeles för många saker.

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Sånt håller jag inte på med.

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Nej.

4. Dog någon som stod dig nära?
Labolina.

5. Vilka länder besökte du?
Lappland, Ångermanland, Norrland.

6. Är det något du saknar år 2008 som du vill ha år 2009?
Ja.

7. Vilket datum från år 2008 kommer du alltid att minnas?
Fjärde och sjunde maj.

8. Vad var din största framgång 2008?
-

9. Största misstaget?
Härnösand.

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Jag är sjuk och skadad.

11. Bästa köpet?
Creative Zen Stone Plus för den har varit till stor nytta och jag kommer inte ihåg så många inköp.

12. Vad spenderade du mest pengar på?
Mat och flytt.

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Min familj.

14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2008?
Jag vet faktiskt inte.

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ja.

16. Vad önskar du att du gjort mer?
Levt.

17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Gnällt.

18. Hur tillbringade du julen?
Sova, städa, äta.

19. Blev du kär i år?
Nej, jag var redan.

20. Hur många one night stands?
Noll.

21. Favoritprogram på TV?
Nej.

22. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Ja, massor.

23. Bästa boken du läste i år?
Hädare och kättare i Norrland under vår stormaktstid av Karl Fahlgren.

24. Största musikaliska upptäckten?
Jag vet inte. Trots att det är så viktigt.

25. Något du önskade dig och fick?
Jag minns inte.

26. Något du önskade dig men inte fick?
Javisst.

27. Årets bästa film du sett?
Nej. Knappt nån alls.

28. Vad gjorde du på din födelsedag 2008?
Städade och packade flyttlådor.

29. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Ja.

30. Hur skulle du beskriva din stil år 2008?
Smutsig och sliten, ovårdad.

31. Vad fick dig att må bra?
Lappland, familjen och ögonblick.

32. Vilken kändis var du mest sugen på?
Ingen.

33. Vem saknade du?
Labolina.

34. De bästa nya människorna du träffade?
Ungen.

En död gud talar

Dom säger att jag varit farlig
alltid har jag varit svag.

Kaotiska tankar som är omöjliga att följa, panik som sliter i mig, en natts sömn saknas sen är jag igen. Aldrig ska jag återse mitt jag, människor flyter omkring som borttappade flytvästar—

Låt dom käka kakor!

Where thought has gone, mist never follows. Dusk rising. I feel something big and ugly coming over me. Telling her she’s very repetative, I fall to the ground and start to weep. Dogs bite my limbs off and swallow them as I realize I am Natassja in eternal sleep.

-

Elegi att droppa mina tårar i, den torra marken tar tacksamt emot regnet. Inte bara jag kommer och går. Min irritation övergick i ironi, som förvandlades till ljuvligt ondskefullt skratt när en rumänsk flicka bekräftade våra gemensamma misstankar. JAG HATAR DIG OCH DET GER MIG EVIG ENERGI!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag är full av liv och skulle kunna göra vad som helst, men föredrar att njuta av styrkan i stillhet.

-

Jag drömmer om schizofreni.

12/6 2002.

Så evighetslångt bort

Vinden fylls av torkade löv, vrids och försvinner. Träden, som känner vinden, oroas. Tiden vill inte kännas vid vinden, som är uppkäftig och respektlös. Dagen slutar ändå alltid i morgon. Förändring, omväxling, är okända begrepp. Någonstans, någon gång tröstas jag av en fuktig nos i min hand och vet att ingenting någonsin förändras. Och världen är så avlägsen där jag är.

Jord i munnen och i händerna. Solen bränner, men jag fryser i dimman som finns överallt omkring mig. Allting stannar utan uppehåll – om och om igen–

Så faller jag, som tungt regn över torr, känslig jord med alltför lite skyddande växtlighet. Jag tillfogar världen skada.

25/5 2003.

Det sista kvarvarande ljuset

stormaska
malistain

blommor växer ur fingarna, rötterna genom naglarna
små svarta blommor gror i mina händer

13/5 2003.

Kärlek är döden

tystnaden av vargarna
hösten mörkare kall
offer vid vattnet
den gamla blomman svart
den jag varit fanns aldrig
glänser utanpå
giftet är springande hat
ljuv kvinna mörkaste glöd
sanningen hemskare
kärlek är döden

Kylskåpspoesi c:a 2000.

Krulliska möten

På höstmarknaden i Sundsvall 1932 såldes en bok med titeln Arvid, de långas kung, en grovkornig skildring av en lång människa med en hämningslös aptit att pröva på allt. Två år senare kom en bok om den långes far, Den store Ossians förskräckliga lever.

Ossian föds ur sin mors högra hand och skriker omedelbart: ”Ät, ät”. Han kokar och steker måttlöst, uppfinner ”ett nytt medel att skita i” och drar ut i världen för att ångkoka en fotbollsdomares flagga.

I den tredje boken i serien, Gudmund och de vilda, behandlas många för allmänheten känsliga frågor av Arvids son Gudmund. Här följer ett sammandrag av boken:

Fårklipparen Gudmund har tröttnat på livet: han lever skild från sin hund, hyran är obetald, hans pensionerade mor kräver för mycket av honom, i hagen ligger en massa halvklippta får som skall vara färdiga till en galakväll på slottet. Hans tröst – vitkålen – hjälper inte längre. I två veckor sitter han på bussterminalen och pratar med ett välklätt och renrakat kommunalråd från Halmstad och orsakar därmed en präktig skandal i den lilla staden. Gudmund är oäkta barn till en bonddotter från Finland, och upplever språkförbistring och svåra hallucinationer. Han får inte gå i skola och sätts därför i arbete hos en av stadens storföretagare, som behandlar honom som en säl och till slut försöker klubba honom till döds.

Gudmund är andligt död. Hans mor är inte längre till någon glädje för honom, hans händer slutar aldrig växa.

1995.

Ett vinterdygn 2001

Vi flyttade från Skövde till Vilhelmina med tåg mellandagarna 2001. I Skövde var det lika varmt och höstigt som det varit hela vintern, men när vi på morgonen/förmiddagen kom fram till Stockholm hade vi mött lite snö. Meningen var att vi skulle vänta på centralstation ett ganska kort tag, men vårat tåg fick upprepat försenad ankomsttid. Allt fler tåg som skulle komma in norrifrån uteblev och till slut började avgångar ställas in. Folk blev mer och mer irriterade, och vi var hungriga och trötta efter att ha flyttstädat och packat lastbilen som tog Inlandsvägen norrut utan oss.

Efter några timmars slumrande på en bänk och uppdatering via sms av tidsplan för föräldrar blev också vårat tåg till
Härnösand (X2000) inställt. Ingen information lämnades om hur de nu ganska många resenärerna skulle ta sig vidare, och det verkade som om samordningen kraschade för ingen visste ens vilka tåg som var inne. En bra bit in på eftermiddagen (det hade blivit mörkt redan) fick vi veta att en buss ordnats för resenärer mot Sundsvall. Efter diverse förvirring packades bussen överfull och for iväg i mörkret och snöstormen, för nu var det oväder på riktigt. I Uppsala varnade andra busschaufförer för vädret och väglaget, och i Gävle meddelades att bussen inte kunde fortsätta. Sista biten innan Gävle hade varit riktigt skakig och osäker, och nu bedömdes att bussen varken skulle kunna ta sig fram genom snön eller hålla sig kvar på vägen i stormen. Det snöade riktigt mycket, och fort.

Lyckligtvis tog det inte särskilt lång tid innan ett tåg (intercity) ordnats fram som skulle fortsätta norrut längs kusten utan bestämd destination. Det visade sig att tåget, som inte var uppvärmt, skulle rymma ett antal busslaster med resenärer. Från början var det praktiskt värmande i det iskalla tåget, men när värmen kommit igång och ventilationen gått sönder började folk se panikslagna ut och det var mycket svårt att hålla sig vaken. Ett flertal gånger stannade vi i mörkret långa stunder medan vi väntade på att spåret skulle plogas. Strax före Sundsvall meddelades att tåget inte kunde fortsätta till sträckans slutmål Härnösand, och att ingen buss skulle ta över då ingen busschaufför ville ge sig ut i ovädret och vägen ändå inte var farbar. Det var natt.

Vi fick ringa mina föräldrar och be om hämtning till Härnösand, där vi hade planerat att sova. Resan mellan Sundsvall och Härnösand är fem mil, men det tog ganska lång stund att åka och sikten var i stort sett obefintlig. Julmatsrester och en stunds sömn innan vi fortsatte till nästa familj i Resele, där vi åt lite mer julmat och fortsatte norrut mot Vilhelmina medan härnösandsborna vände hem igen.

Sträckan Junsele-Åsele var fantastiskt vacker i vinterkylan, det var ett mycket fint mottagande. Jag kunde inte hålla mig vaken hela vägen, och när vi kom fram till Vilhelmina och hittade adressen upptäckte vi att det var mycket kallt. Efter en liten stund kom lastbilen med flyttkarlarna och berättade att det var 37 grader kallt. Vi packade ur och fascinerades av utsikten över sjön och fjällen och pastellfärgerna i den tidiga solnedgången. Flyttkarlarna fick förresten problem, de också. Precis efter avfärden söderut gick ett bränslefilter sönder och läckte mängder med bensin, och han som tagit på sig hela flyttuppdraget var spårlöst försvunnen i annat land.

Det var ett äventyr.

Björk

Mor och far, minns ni jakthunden hos getfarmarn på Högnäset? Den som hette Björk och var ung och hade ryggen full med knölar. Var det en korthårig vorsteh?

Akhir, bild av Alexandra Pettersson Ekdahl