Lördagkväll

Jag luktar svett.

Jag sitter i mörkret på toa och skiter och skriver. Jag tänkte starta en ny bloggtrend, förstår du. Jag skiter inte så länge så jag får sitta kvar i stanken ett tag efter jag är klar för att skriva klart. Det var ju dumt. Inte den bästa möjliga starten på trendsättandet. Nå, inget blir ju särskilt bra ändå så det spelar kanske inte så stor roll.

Det är lördagkväll och jag försöker flytta på en sladd. Det går inte så bra men det gör inget för inget blir ju ändå särskilt bra. Köket är svept i fluglysrörsljus och en tung, förförisk doft av rutten träfiberskiva lockar till samtal om döden. Disken ryms inte på bänken och grannarnas parfymer skänker en välgörande svullnad till våra bleka ansikten. Maten smakar svinkön och det börjar vara dags att torka sig.

Nu har jag, likt prästen som dånar och ylar över sin skock som en välväxt slaktare i fullmånens klara sken på en senjulidag i någon gammal östfransk stad, likt lusen som biter äppelplockarpojken i huvudet på en sval eftermiddag, förflyttat mig till sovrummet där jag ligger på golvet och kontemplerar. Inte ett, utan två ämnen förbryter sig på min arma lekamen, som förresten vikit sig för någon konst och ömmar i vecken, och dessa kan tänkas vara både vissa icke specificerade förstadier till organiska massors förruttnelse och färdvägar små smutsiga människor rapporterats ta i sin flykt undan de förvirrade trollen.

Sålunda, yttermera, avstår jag från kvällslög.

I Wien, Warzawa, jag är dåtidens blanka konstapel för de felandes stolthet, adjö.