Framsteg under förstoringsglas

Jag hade levt hela mitt liv inuti mitt eget huvud, så togs huvudet från mig och jag förlorade all fattning. Idag tror jag att fick jag tillbaka en liten aning av min hjärna. Jag har läst lite, jag har skrivit lite, jag kan tänka igen även om det blir totalt oorganiserat och förvirrat!

Jag undrar om jag nånsin kommer fungera helt och hållet igen. Jag hoppas. Nyss gjorde jag inte ens det.

Lägesrapport 17 december

Jultider i människoland.

Nu blir det plusgrader och tallarna verkar inte heller nöjda. Att inte andas på Ica och svettas längs Skogsvägen bidrar till känslan av att vara trängd, att inte rymmas i världen. Det är alltid så trångt, det är därför jag flyttar.

Men allt jag säger betyder ingenting, och allt vi gör är fel, det kan bara inte hjälpas. Vi kan inte hjälpas. Det hindrar dock inte kladdiga kontrollanter från att försöka, då gömmer vi oss bakom oss själva och får ont i magen när vi kommit hem.

Att inte rymmas är ett återkommande problem i det mobila fängelset. Här finns plats, men då sväller vi så det blir fullt ändå. Det går alltid att ordna och vi är så effektiva. Trots närapå daglig behandling med blad av tebusken!

Inuti växer plantan som inte fick passera sin plantskola, den tycks utvecklas och envisas och växa som en ilsket uthållig tall på den yttersta hyllan över stupet. Nedanför står naturligtvis skogen och talar om sitt.

I slaget mot krig är kampen ojämn, dagen kort och trött, natten gömd bakom blinda fönster och mjukt, stilla kvävande. Ögonens blod flyter okänt i fina strömmar och kartan tar slut innan världen blivit klar, vägrar. Senare förstås fyrverkerier oannonserat erbjudas på andra sidan åsen, bortåt byn på andra sidan en sjö. De kommer från industrin som lever av ljus.

Snart, förväntar jag mig, förändras talet och kanske innebär det en öppning för entré för andra potentiella förändringar. Trummar det verkligen där borta, bortanför bergen? Om det är en smutsig hednisk attack vill jag vara med, för bara det vattnet kan tvätta den smutsigaste världen, platsen som sotades av solljuset.

Åter till Frode: Tala om för oss vem du är! så vi kan identifiera dig i sorlet och bullret. Vi är här, vi är här. Igår (dagarna passerar som vindar och vatten och fåglar som redan glömt, och bussar som kommer alldeles för sent i städerna) bekräftades magin, säcken som skyddar mot upptäcktens vassa ljus och klor, som trots sin egen hemlighet hjälpt i strävandet att avslöja din hemlighet och hålla vår gemensamma. Säg det, som tallen plötsligt slår mot fönstret i den felkomna vårvinden, som den missuppfattade kärleken slår till i en gammal film om hotell.

Nu vet jag inte mer, utom ljusen utanför fönstren. Skölj, vädra, skölj.

Sirius 4:42.

Till vintern

Nu har vi äntligen tagit oss bort från Härnösand igen. Det tog sex månader men nu är vi fria. Nu är vi tillbaka i Lappland.

Vårat nya hem ligger i skogsbrynet i utkanten av en liten stad så vi ser inget annat än tallskog och stenar genom fönstren. Väldigt vackert och stillsamt. Träden är tunga av snö och det är ganska kallt (tjugo grader kallt just nu) och vintrigt så det känns som att vi bor i skogen. Lägenheten är stor och rymlig och i ganska bra skick, och hyresvärden fixar de problem vi påpekar istället för att förneka dem. Vi har en bra (verkar det som efter ett möte) barnmorska och bor nära djurparken, kvartersbutiken och sjukhuset där det är tänkt att våran son ska födas om mindre än en månad. Här finns våra bra handläggare på försäkringskassan och våra bra landstingskontakter i lss-teamet.

Det är Lappland, mer behöver väl egentligen inte sägas. Det var minst femton år sedan jag var i Lycksele sist.

Ungen har det fint förresten, växer och leker och röjer runt i magen.