Kommunens politik gällande missanpassades boende

Rakt fram från dörren bor en alkoholiserad kvinna som langar till småungar och röker i trappan. Ovanför oss bor en snorunge till kille som har vilda spritfester hela tiden och vilkens kompisar slår sönder inredning och lösa detaljer, pissar och röker i trappan och vrålar och stampar. Snett ovanför bor ett äldre fyllo som ursäktar sig för sina misstag men ändå röker i trapphuset och för oväsen och blir ständigt vräkt. På andra sidan vardagsrumsväggen blir en liten flicka slagen med jämna mellanrum under höga skrik. Under oss bor en ung kille som verkar använda lägenheten som soputrymme och snett under bor nånting som bullrar och skriker högt och kraftfullt.

Det är en sorglig situation. Bostadsområdet är ett av de finaste jag sett, med utsikt över sjön/älven och några meter utanför ”centrum” så det borde vara lite lugnare, men kommunen har av nån obegriplig anledning bestämt sig för att placera alla obekväma individer här istället för att sprida ut dem eller koncentrera dem till de områden som inte är lika attraktiva. Lokalbefolkningen håller ivrigt fast vid det dåliga ryktet området har fått, och försvarar det också med att ”det är ju så långt bort”, men folk utifrån – inflyttare och besökare – tycker att det är det bästa stället i tätorten. Det tar tjugo minuter att gå rakt igenom samhället, tio att gå härifrån till mitten (folkets hus) vintertid, så det är inte direkt stora avstånd. Den lilla promenaden gör att det mesta av bullret från stora vägen försvinner och omgivningen ger mest intryck av en ensam koloni i vildmarken.

För några år sedan, innan det kommunala bostadsbolaget helt tog bort ungdomsrabatter, var det här alla unga och studerande skulle bo. Bland samhällets avskum för att få en bra start i vuxenlivet? Husen är miljonprojektsbyggen, med vettiga och rymliga planlösningar, stora fönster mot vattnet och i många fall riktig fjällutsikt. Det populära söderläget blir inte bättre än här, och hela området renoverades i början av nittiotalet, då en extra våning också byggdes på några av husen. Det är en bra plats. Jag förstår inte varför kommunen följer trenden bland inlandskommuner i Norrland och placerar ut de besvärliga invånarna tillsammans på den mest avlägsna plats de kan komma på, vilket här är inom centralorten eftersom byarna bara har privat boende. Det ökar problemen och hjälper inte precis till att ”normalisera” och integrera alkoholister, knarkare och allmänna bråkstakar. Det är så löjligt övertydligt att det blir värre ju längre bort på gatan man kommer, ju längre bort från befolkningen husen står. Bilden är stulen från vibo.se.

Vinternatt

Klockan 01:45 kom jag in efter hundrastning (problemhund…) för att klä på mig täckbyxor för första gången på fem år och en månad. Jag tog med mig hunden ut igen och gick för att gräva mig en snögrotta. Snön var alldeles för lös och pudrig och jag hade inget att gräva med så det resulterade bara i tre djupa hål med tillhörande tunnlar men jag blev svettig och flåsig ändå. Hunden hade tråkigt och var förnärmad av att bli satt i djupsnön (till höften på mig) så hon stirrade demonstrativt mot dörren/huset hela tiden. Jag kom in en timme senare, fullpackad med snö ganska sliten. Hunden var full med is och snöklumpar så jag fick sätta mig och plocka henne ren innan torkningen. Nu hänger vinterkläderna på tork i badrummet och vi har tagit varsin sedan tidigare planerad alkoholhaltig dryck och startat nedladdningen av kvällens hockeymatch så nu ska vi sova. Utan vidare åthävor och med Danny Elfmans Sleepy Hollow-musik som nattsällskap och drömgödning.

Vecka 8

Hoprullad

Det luktar blod, damm och elektricitet. En stickande känsla i näsan. Yrsel ovanför och svetsning i ögonen. Te.

Snöfall

Jag var precis ute och mätte snödjupet. På ett tillräckligt rättvisande ställe upptäckte jag att jag hade snö långt upp på låren och bestämde mig för att undersöka. Med stålmåttbandet utrullat till 60 cm nådde snön… längre. Jag ökade till 80 cm och försökte så gott det gick att trycka ned bandet genom den hårdare snön i botten för resultatet 75 centimeter! Inte så imponerande rent snötäckemässigt, men desto mer med tanke på att det för ett par dagar sedan var max 25 cm.

Temperaturen har hållit sig omkring noll till minus åtta grader den senaste veckan och det regnade lätt en liten stund i fredags men nu har den sjunkit till -12° och det har snöat rejält hela helgen, med uppehåll under den ljusa delen av dagarna. Apropå ljus så är solen tillbaka och en solig dag för ett tag sedan hade vi 35 grader i lägenheten. Det är oroande med tanke på att det var -15° ute… Är det vårvinter än?

Hate is the law

På justitiedepartementet arbetar man nu med ett förslag till ny lagstiftning, som kan ge branschorganisationer rätt att få information om vem som har laddat ned genom att bredbandsleverantörerna tvingas lämna ut IP-adresser till dem. Det har tidigare bara polis och åklagare kunnat få.

DN

Bara meningar

Idag när vi varit på biblioteket och fikat och hämtat böcker om Ångermanland bestämde jag mig för att köpa skivan jag tittat på så många gånger men inte kunnat köpa. Slatta 2006 är min! Nu ska jag lyssna på den och äta några fujiäpplen. Sen blir det hockey.

Ikväll tar hunden sista medicinen förresten, så om en vecka är hon giftfri och vi kan gosa igen! :D

Ulrika Bodén – Den vägen som bär till min vän <Rätt nu är det på tiden, 2004 » 02:19>

Separatist

Ethereal solitude

Jag har alltid sett positivt på åldrande, berättar Pasi. Min respekt för gamla människor är mycket stor. Det känns enbart bra att jag hunnit bli trettio år. Att sitta och filosofera i en gungstol är något jag ser fram emot. Livet blir hela tiden bättre, man börjar ta hand om sig själv alltmer.

Pasi Koskinen, då sångare i Amorphis, i Close-Up #59 juni/juli 2003.

Rapport

Klockan fem på torsdagsmorgon åkte vi till Östersund med taxi, ankom till djursjukhuset strax före åtta. Labolina blev snabbt undersökt och försvann iväg till sövning och operation. Vi satt i väntrummet hela dagen, jag gick på mackdonalds för att skaffa mat åt oss och på megajättestorenorma apoteket för att hämta medicin åt Labolina. Hela stadsdelen verkade bestå av stora supermarknader eller vad de nu kallas på svenska för tillfället, alldeles i utkanten av stan. Vi fick se massor av hundar och katter och människor och blev ganska stressade. Vid ett kom taxichauffören för att hämta oss men Labolina var inte tillbaka från uppvakningen än så han fick vänta en stund medan hon fixades i ordning. När var klar och blivit snabbrastad av personalen for vi hem och jag kunde inte hålla mig vaken hela vägen. Jag tror vi var hemma igen omkring halv fem. Sen minns jag inte vad som hände, men jag tror vi sov en stund. Vid ett senare tillfälle handlade jag och bar hem 17 kilo mat i fyra påsar utan att själv ha mat i mig, det var hemskt jobbigt och jag har fortfarande träningsvärk i axlar och armar.

Labolina läker fint och verkar inte ha särskilt ont men jag tror det har börjat klia i baken på henne och stygnen ser trassliga ut. Nästa måndag ska de bort och hon tar sista värkmedicinen nu på tisdag, sista antibiotikan på torsdag om hon verkar må bra. Det ska bli skönt att slippa allt trassel när det är över. Mina händer är söndertvättade.

Hammerdal påminner mycket om Björklinge förresten.